kallade den förre TV2-chefen Oloph Hansson sin bok om spelet kring den svenska public service-radion och -teven. Med det menade han bl a att man ska försöka se också egennyttan bakom människors och organisationers ställningstaganden.
Jag har försökt att applicerade detta sätt att se på saker och ting när jag har gått igenom den senaste skörden av reaktioner på beslutet häromveckan i Vingåkers kommunfullmäktige att lägga ner två av landsbygdsskolorna i kommunen.
Att man från majoritetens sida inte tyckte att det fanns några outredda eller mindre bra belysta områden kvar att fundera över innan man gick till beslut var måhända en felbedömning. Men i en demokrati så måste man nångång komma till beslut, man måste ta ansvar för det beslut man kommer fram till och majoriteten vinner.
Jag kan nånstans förstå dem som är missnöjda med beslutet på ett personligt plan, men jag har samtidigt lika svårt att första hur man utan nån koppling till verkligheten kan sätta sig över det faktum att kommunens kassa inte är ett ymnighetshorn som flödar över av pengar, bara för att man har en direkt personlig koppling till frågan med barn i landsbygdsskola. Man måste faktiskt ta ställning till frågan om dyrbara överdimensionerade skollokaler och minskande elevantal. Varför ska alls några skattepengar gå till detta? Speciellt idag! Och varför ska just barnen i landsbygsskolorna ha en större del av skolbudgetkakan på bekostnad av de barn som råkar bo i centralorten? Det vill man naturligtvis inte svara på!
Istället försöker nu populistgrupperingar som vtl skära pipor i vassen på ett lokalt folkligt missnöje. Och när det gäller en enskild fråga som landsbygdsskolorna så har man tagit på sig spenderbyxorna. Men det är samma vtl som säger nej till skattehöjningar för att försöka bibehålla kvaliteten i skola, vård och omsorg. Det är samma vtl som tillsammans med de övriga högerpartierna i kommunen tar varje tillfälle iakt att föreslå radikala nedskäringar i den kommunala verksamheten, när den spekulationsdrivna finanskrisen börjar slå mot grundläggande behov som just vård, skola och omsorg. Helst skulle man nog i detta läge tillochmed vilja se en kommunal skattesänkning.
Varför inte ta ett samtal med skolminister Björklund istället. I dagens tidningar hytter han med näven åt de kommuner som tvingas dra ner på skolans budget, samtidigt som hans regering drar ned på stödpengar till kommuner i kris. Hos den kaserngårdspolitikern finns det nog större luckor i både samvete och vett än han har mellan framtänderna.
Om nu någon skulle vilja ha ytterligare material om den ohämmade egennyttan, kan man också dra paralleller till andra aspekter på glesbygdsboende, som när ortens enda affär tvingas lägga ner pga vikande kundunderlag. Man har vant sig att ha den som en självklar närservice för att komplettera skafferiet med ett paket mjölk, en limpa och en kvällstidning. Sen tar man bilen till centralorten för att handla billigare på stormarknaden. Intresset ljuger aldrig, som bekant.
Jag har försökt att applicerade detta sätt att se på saker och ting när jag har gått igenom den senaste skörden av reaktioner på beslutet häromveckan i Vingåkers kommunfullmäktige att lägga ner två av landsbygdsskolorna i kommunen.
Att man från majoritetens sida inte tyckte att det fanns några outredda eller mindre bra belysta områden kvar att fundera över innan man gick till beslut var måhända en felbedömning. Men i en demokrati så måste man nångång komma till beslut, man måste ta ansvar för det beslut man kommer fram till och majoriteten vinner.
Jag kan nånstans förstå dem som är missnöjda med beslutet på ett personligt plan, men jag har samtidigt lika svårt att första hur man utan nån koppling till verkligheten kan sätta sig över det faktum att kommunens kassa inte är ett ymnighetshorn som flödar över av pengar, bara för att man har en direkt personlig koppling till frågan med barn i landsbygdsskola. Man måste faktiskt ta ställning till frågan om dyrbara överdimensionerade skollokaler och minskande elevantal. Varför ska alls några skattepengar gå till detta? Speciellt idag! Och varför ska just barnen i landsbygsskolorna ha en större del av skolbudgetkakan på bekostnad av de barn som råkar bo i centralorten? Det vill man naturligtvis inte svara på!
Istället försöker nu populistgrupperingar som vtl skära pipor i vassen på ett lokalt folkligt missnöje. Och när det gäller en enskild fråga som landsbygdsskolorna så har man tagit på sig spenderbyxorna. Men det är samma vtl som säger nej till skattehöjningar för att försöka bibehålla kvaliteten i skola, vård och omsorg. Det är samma vtl som tillsammans med de övriga högerpartierna i kommunen tar varje tillfälle iakt att föreslå radikala nedskäringar i den kommunala verksamheten, när den spekulationsdrivna finanskrisen börjar slå mot grundläggande behov som just vård, skola och omsorg. Helst skulle man nog i detta läge tillochmed vilja se en kommunal skattesänkning.
Varför inte ta ett samtal med skolminister Björklund istället. I dagens tidningar hytter han med näven åt de kommuner som tvingas dra ner på skolans budget, samtidigt som hans regering drar ned på stödpengar till kommuner i kris. Hos den kaserngårdspolitikern finns det nog större luckor i både samvete och vett än han har mellan framtänderna.
Om nu någon skulle vilja ha ytterligare material om den ohämmade egennyttan, kan man också dra paralleller till andra aspekter på glesbygdsboende, som när ortens enda affär tvingas lägga ner pga vikande kundunderlag. Man har vant sig att ha den som en självklar närservice för att komplettera skafferiet med ett paket mjölk, en limpa och en kvällstidning. Sen tar man bilen till centralorten för att handla billigare på stormarknaden. Intresset ljuger aldrig, som bekant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar