Vad är det för fel med folk? - Mobiltelefonblottare!

Jag vet, detta är inget nytt. Men jag kan fortfarande inte låta bli att förundras – inte överraskas – över vissa av mina medmänniskors totala brist på både självrespekt, integritet och hänsyn. Jag tänker förstås på hur vi använder det fantastiska kommunikationsmedel som mobiltelefonen kommit att utvecklas till.

Om vi lämnar den alltmer sofistikerade mobilteknikens tekniska sida därhän, hur använder vi mobilen i det offentliga rummet? Det verkar som om många försvinner in i ett slags bubbla av okontaktbarhet och total avskärmning gentemot omvärlden så fort man börjar tala i sin mobil. I den här kategorin hamnar främst ungdomar, /yngre/ kvinnor och mobilpratare på ”utrikiska” språk. Vad de sistnämnda talar om kan jag inte veta, eftersom jag inte behärskar några icke-europeiska språk.

Det som förenar de här olika kategorierna är att de i sin bubbla tror sig vara helt ensamma hemma hos sig och därför gärna talar väldigt högt. Obehagligt nog, eftersom man inte kan komma undan dem när man sitter i en tågstol eller står inklämd i en fullproppad tunnelbanevagn. Det värsta är ändå att man ofta tvingas ta del av de allra intimaste detaljer andras liv. Har människor helt förlorat sin integritet med mobilens intåg?

Det kan naturligtvis vara så att dagens människor i allt högre grad antingen helt struntar i sin omgivning eller att man i sin ömklighet desperat vill synas och höras. Och då är ju steget inte långt till att gå med gylfen öppen. Ett slags blottarbeteende alltså.
Till denna senare kategori hör män – företrädesvis yngre – med ett, som det tycks, omättligt självhävdelsebegär. De talar förstås också väldigt högt i sin mobil. Jag kan inte tänka mig att alla dessa män alltid har samtalspartner med grav hörselnedsättning eller befinner sig på platser med extremt dåliga mottagningsförhållanden. Det är helt klart att deras omgivning ska förstå vilka betydelsefulla personer de är. Inte sällan vill de framstå som it-specialister – svengelska termer därifrån är ymnigt förekommande – eller så vill man ge sken av att man har en viktigt arbetsledande funktion. Ömkligt!

Sen finns det dessutom en aspekt på dessa i mina öron hänsynslösa ljudmiljöförstörare, som faktiskt är direkt farlig för alla oss andra. Det verkar som om de kan gå eller cykla – en del kör bil också – och tro sig vara helt ensamma. Förmodligen är det väl något slags brist på simultanförmåga, att kunna göra mer än en sak samtidigt. De rör sig alltså likt zombier rakt fram, helt koncentrerade på sin mobilkonversation, med mimik och armarna vevande i luften som stod de i själva verket mitt framför sin samtalspartner. Vi andra får väja för att undvika kollision.

Att det annars kan bli fatalt inser man ju lätt när mobilprataren sitter på en cykel, kör en barnvagn – för att inte tala om bakom ratten på en bil.
I det sistnämnda fallet är det ju direkt livshotande. För hur ofta kan man inte lägga märke till hur svårt mobilpratande bilförare har att klara av att manövrera sitt fordon. Vi slipper visserligen ta del av deras pladder, men hur kör de? Jag är en absolut förespråkare av förbud mot mobilprat i bilen under färd utan användning av så kallad ”handsfree”-utrustning.

I den utomhustid vi nu är inne i, kan man få önska sig av dessa kamrater i mobilen ett visst mått av hänsyn till omgivningen?