En liten betraktelse över språkets förfall – eller kanske hellre, språkanvändningens? …

Jag satt och överhörde dagens förhandlingar i landstingsfullmäktige i Landstinget Sörmland. Det ingår i mitt arbete som politisk sekreterare i Vänsterpartiets landstingsgrupp, att vara mina folkvalda kamrater behjälpliga under dagen med råd och dåd. Men när man sitter där och ser utöver församlingen ger det också en unik möjlighet att fundera över informerande chefstjänstepersoners och ledamöters retoriska färdigheter och övriga språkbehandling.

Jag tänker nu inte främst på dem som oftast talar både på in- och utandning, för att få så mycket som möjligt sagt inom den tilldelade talartidens ramar. Det får väl vara lite upp till var och en om man faktiskt vill bli förstådd, om hur angelägen man är att nå ut med sitt budskap. I värsta fall vill man kanske tillochmed dölja att man inte har någon substans i det man säger, men sådana tillfällen hoppas jag kan räknas till de unika.

Däremot undrar jag hur många talare som ägnat de här frågorna en tanke, som omedvetet håller sin publik utanför genom sitt sätt att tala? För vem vill egentligen medvetet bidra till ett faktiskt demokratiskt underskott på det här sättet, att medborgare inte kan ta till sig den politiska argumentationen?

Då är det värre med en företeelse som innebär ett medvetet sätt att hålla människor utanför delar av den demokratiska processen. Jag tänker på svagheten för – eller är det kanske något slags språkligt koketterande? – ”gödsla” sin framställning med en utländska modeuttryck och -förkortningar.

Jag hör nu inte till dem som förfasar sig över den dynamik som finns i språk i kontakt med andra, att språken fortlöpande inkorporerar användbara uttryck från varandra. I svenskan kan vi historiskt spåra tyskans starka inflytande under svensk medeltid, när Frankrike var den dominerande stormakten var det en lång tid franskan och nu är det den amerikanska varianten av engelska som starkt påverkar vårt språk. Vi ”tajmar” kanske när vi mäter tid, vi använder ”webben” och ”datorer” dagligen. De senare orden som ett par exempel på hur vi genomgått ett snabbt tekniksprång och det inte tidigare funnits ord i svenskan. Men det är ord som är relativt nya och som förstås av de flesta av oss.

Men vad händer med förståelsen när man kanske inte ids fundera över fungerande uttryck på svenska. Idag talades det i landstingssalen t ex om ”key accounts” och ”FM”-enheten. Det senare på fråga uttytt som ”Facility Management”, vilket i sin tur skulle kunna betyda ”verksamhetsstöd”. På Landstinget Sörmlands externa och interna webbsidor kan man hitta en flitig användning av ”HR”. ”Synsättet för HR ska än mer dominera personalarbetet…” kan man läsa på flera ställen.

Oavsett om det bara är slarv eller att man vill visa att man läser den senaste facklitterarturen på utrikiska språk, så bidrar det till att hålla människor utanför. Man bygger på det demokratiska underskottet i den politiska processen.