Så här föreställer jag mig det:
Där sitter dom runt det blankpolerade sammanträdesbordet. Pennorna är formerade, anteckningsblocket med Statens institutionsstyrelses (Sis) logga i huvudet ligger perfekt centrerat på skrivbordsunderläggen framför varje ledamot. Ett glas och en väl kyld flaska mineralvatten står också vid varje plats.
Det är Sis s. k. ”insynsråd” – eller kanske ledningsgrupp – som sammanträder. I båda fallen presiderar generaldirektören Ewa Persson Göransson vid bordets kortände.Runt resten av bordet sitter Thomas Andersson, styrelseledamot (C) i Jämtlands läns landsting; Åsa Börjesson, avdelningschef vid Socialstyrelsen; Iván Czitrom, fullmäktigeledamot (FP)i Köpings kommun; riksdagsledamöterna Christer Engelhardt (S), Cecilia Magnusson (M) och
Chatrine Pålsson Ahlgren riksdagsledamot (KD); kriminalvårdsdirektör Birgitta Göransson. Någonstans trycker de fackliga representanterna Per Hellstrand OFR, Catharina Linder Saco, Ulla Thörnqvist Seko.
Är det Sis ledningsgrupp, så är det förutom gd Göransson regionchefen för södra regionen Bengt Andersson, regionchefen för västra regionen Ingvor Gunnarsson, chefjuristen Åsa Hård af Segerstad, avdelningsdirektör Urban Lindberg, regionchefen för norra regionen Robert Stenbom, regionchefen för mälardalsregionen Jesper Svedberg och avdelningsdirektör Nils Åkesson.
Det är alltså de förhoppningsvis välmeriterade – och välavlönade - toppbyråkrater som fått samhällets förtroende att leda Sis verksamhet, liksom de parlamentariker och andra betrodda som likaså fått samhällets förtroende att utöva insyn över dess verksamhet.
För en utomstånde betraktare verkar allt kritiskt tänkande i församlingarna ha upphört. Sis har nämligen ”drabbats” av public serviceföretaget Sveriges Radios Kaliber-redaktion kritiska granskning vad gäller behandlingen av ungdomar som omhändertas med tvång av samhället och placeras på någon av Sis låsbara institutioner.
Precis som vid den granskning och mycket kritiska utlåtande som JO gjorde efter en anmälan för några år sen, har det nu visat sig att Sis regelmässigt bestraffar ungdomar med att inte få vistas ute någon gång under dagen flera veckor i sträck!
För nu råkar det vara så ungdomarna som vårdas enligt LVU- eller LVM-lagarna, inte straffas, gäller inte kriminalvårdslagen på ungdomshemmen
och då inte heller de europeiska fängelsekonventionerna. Det får den märkliga följden att rätten till minst en timmes utevistelse per dag inte gäller barn och unga, men väl för den mest förhärdade brottsling! Det framgår t o m tydligt av Sis ungdomshems egna dokument att flera ungdomshem inte låter nyanlända elever vistas utomhus de första veckorna. Sedan är det tydligen upp till personalen att avgöra när och om eleverna ska gå ut. En rutin som alltså skulle vara olaglig inom fångvården.
När SR:s reportrar försöker få en förklaring av gd Göransson, låter hon meddela att hon inget har att tillföra. När man efter långt om länge till slut får tala med chefjurist Hård förklarar hon att hon inte är säker på att man ska ange en viss tid, att en miniminivå är till barnets bästa...
Prins Hamlet i Shakespeares drama med samma namn konstaterar att ”något är ruttet i staten Danmark”. Det kan män väl lugnt säga också om läget i Sverige vad gäller delar av tvångsvården av undomar. All tankeverksamhet förefaller ha upphört i hela hierarkin i en statlig verksamhet – från generaldirektör Göransson, toppbyråkrater, övervakande styrelseledamöter ner till repressiva vårdare på golvet. Hur kan man någonstans försvara att, inte ens under strikt bevakning, låta unga människor vistas ute i friska luften någon gång under dagen? Tar man intryck av rättsvårdande myndigheters kritik? Nej. Förs det någon synlig diskussion inom organisationen? Nej. Tar de styrelseledamöter och folkvalda parlamentariker som är satta att ha insyn över verksamheten några initiativ för att informera sig? Nej. Talar man från ledningen med seriösa samhällsbevakande medier när de har berättigade frågor om verksamheten, allmänintresset alltså? Nej.
Sis är en svår belastning för det Svenska rätts- och välfärdssamhället så länge man behandlar unga människor på detta vidriga sätt och man har väl rimligen rätt att fråga sig vad det är för värderingar som styr verksamheten och vad det är för förvriden kultur som frodas inom organisationen. Uppenbarligen tål den inte att diskuteras öppet. Men vi har faktiskt rätt att begära kvalitet och humanitet i samhällets skattefinansierade verksamheter.
Där sitter dom runt det blankpolerade sammanträdesbordet. Pennorna är formerade, anteckningsblocket med Statens institutionsstyrelses (Sis) logga i huvudet ligger perfekt centrerat på skrivbordsunderläggen framför varje ledamot. Ett glas och en väl kyld flaska mineralvatten står också vid varje plats.
Det är Sis s. k. ”insynsråd” – eller kanske ledningsgrupp – som sammanträder. I båda fallen presiderar generaldirektören Ewa Persson Göransson vid bordets kortände.Runt resten av bordet sitter Thomas Andersson, styrelseledamot (C) i Jämtlands läns landsting; Åsa Börjesson, avdelningschef vid Socialstyrelsen; Iván Czitrom, fullmäktigeledamot (FP)i Köpings kommun; riksdagsledamöterna Christer Engelhardt (S), Cecilia Magnusson (M) och
Chatrine Pålsson Ahlgren riksdagsledamot (KD); kriminalvårdsdirektör Birgitta Göransson. Någonstans trycker de fackliga representanterna Per Hellstrand OFR, Catharina Linder Saco, Ulla Thörnqvist Seko.
Är det Sis ledningsgrupp, så är det förutom gd Göransson regionchefen för södra regionen Bengt Andersson, regionchefen för västra regionen Ingvor Gunnarsson, chefjuristen Åsa Hård af Segerstad, avdelningsdirektör Urban Lindberg, regionchefen för norra regionen Robert Stenbom, regionchefen för mälardalsregionen Jesper Svedberg och avdelningsdirektör Nils Åkesson.
Det är alltså de förhoppningsvis välmeriterade – och välavlönade - toppbyråkrater som fått samhällets förtroende att leda Sis verksamhet, liksom de parlamentariker och andra betrodda som likaså fått samhällets förtroende att utöva insyn över dess verksamhet.
För en utomstånde betraktare verkar allt kritiskt tänkande i församlingarna ha upphört. Sis har nämligen ”drabbats” av public serviceföretaget Sveriges Radios Kaliber-redaktion kritiska granskning vad gäller behandlingen av ungdomar som omhändertas med tvång av samhället och placeras på någon av Sis låsbara institutioner.
Precis som vid den granskning och mycket kritiska utlåtande som JO gjorde efter en anmälan för några år sen, har det nu visat sig att Sis regelmässigt bestraffar ungdomar med att inte få vistas ute någon gång under dagen flera veckor i sträck!
För nu råkar det vara så ungdomarna som vårdas enligt LVU- eller LVM-lagarna, inte straffas, gäller inte kriminalvårdslagen på ungdomshemmen
och då inte heller de europeiska fängelsekonventionerna. Det får den märkliga följden att rätten till minst en timmes utevistelse per dag inte gäller barn och unga, men väl för den mest förhärdade brottsling! Det framgår t o m tydligt av Sis ungdomshems egna dokument att flera ungdomshem inte låter nyanlända elever vistas utomhus de första veckorna. Sedan är det tydligen upp till personalen att avgöra när och om eleverna ska gå ut. En rutin som alltså skulle vara olaglig inom fångvården.När SR:s reportrar försöker få en förklaring av gd Göransson, låter hon meddela att hon inget har att tillföra. När man efter långt om länge till slut får tala med chefjurist Hård förklarar hon att hon inte är säker på att man ska ange en viss tid, att en miniminivå är till barnets bästa...
Prins Hamlet i Shakespeares drama med samma namn konstaterar att ”något är ruttet i staten Danmark”. Det kan män väl lugnt säga också om läget i Sverige vad gäller delar av tvångsvården av undomar. All tankeverksamhet förefaller ha upphört i hela hierarkin i en statlig verksamhet – från generaldirektör Göransson, toppbyråkrater, övervakande styrelseledamöter ner till repressiva vårdare på golvet. Hur kan man någonstans försvara att, inte ens under strikt bevakning, låta unga människor vistas ute i friska luften någon gång under dagen? Tar man intryck av rättsvårdande myndigheters kritik? Nej. Förs det någon synlig diskussion inom organisationen? Nej. Tar de styrelseledamöter och folkvalda parlamentariker som är satta att ha insyn över verksamheten några initiativ för att informera sig? Nej. Talar man från ledningen med seriösa samhällsbevakande medier när de har berättigade frågor om verksamheten, allmänintresset alltså? Nej.
Sis är en svår belastning för det Svenska rätts- och välfärdssamhället så länge man behandlar unga människor på detta vidriga sätt och man har väl rimligen rätt att fråga sig vad det är för värderingar som styr verksamheten och vad det är för förvriden kultur som frodas inom organisationen. Uppenbarligen tål den inte att diskuteras öppet. Men vi har faktiskt rätt att begära kvalitet och humanitet i samhällets skattefinansierade verksamheter.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar