Med lite hjälp av våra vänner i Folkpartipressen...

Även nyliberala Katrineholmskuriren kommenterade förståss nyheten om att Lars Ohly avser att dra sig tillbaka från partilederiet i Vänsterpartiet. Kunde inte låta bli att tacka för biståndet från våra lite mer avlägsna supportrar... (Klicka på bilden för länk till hela ledaren i dagens KK!)

Skulle vara intressant att skriva om den här ledare i tidningens nya nyliberala färg. Då fick vi kanske läsa att ”Jan Björklund lämnar partiledarposten i Folkpartiet men stannar i riksdagen. Major Björklund kommer alltså inte att återvända till kaserngården. … Men Folkpartiets framgång beror i stor utsträckning på ett helt annat parti, och en helt annan partiledare. När Moderaterna går åt vänster kan Fp plocka smulorna. Om M känns för gubbigt kan en Fp-ledare av BirgittaOlsson-typ locka med mer EU-överstatlighet, kamp för Nato-anslutning och återgång till en auktoritär skola. Och bara genom samarbete med M kan Folkpartiet räkna med något faktiskt inflytande i riksdagen. Däremot kan naturligtvis Fp spela en viktig roll i samhällsdebatten, för att driva M och därmed den politiska högern ännu mera högerut. Det har man dock misslyckats med på senare år.” (Obs alltså delvis fiktivt citat ur dagen ledare!). Men man skulle kunna tillägga att Fp nu själva intagit den allra högeryttersta positionen i politiken, med undantag från SD förståss.

Men ledarskribenten berör naturligtvis några viktiga punkter i sin bild av Vänsterpartiet läge i dagens politik. Vi har - liksom övriga partier - för få kvinnor och invandrade företrädare i våra led. Det kan vi inte skylla någon annan för. När vi ska välja ny partiledare måste vi visa att vår förra – kvinnliga - partiledare inte var en engångsföreteelse på posten. Det finns en rad kandidater, som t ex Rossana Dinamarca, Josefin Brink och Ulla Andersson som skulle kunna få axla den posten, om partiet menar allvar med att kalla sig feministiskt.

Det är också en riktig analys att Vänsterpartiet måste positionera sig som vänsteralternativet i svensk politik, oavsett vilka samarbetspartner vi väljer efter nästa val. Där har säkert Vänsterpartiet större möjligheter än Folkpartiet har att etablera sig på borgerlighetens allra högraste flygel.

Lika rätt har ledarskribenten i att Vänsterpartiet måste bli tydligare och våga driva ett begränsat antal hjärtefrågor fullt ut. Meningen med det svenska politiska systemet är ju att det är väljarna som ska bestämma relationerna mellan de olika politiska alternativen. Annars går det som för de små partierna i dagens borgerliga minoritetsregeringen, där desperationen breder ut sig.