Jag skrev ett medborgarförslag till kommunfullmäktige ikväll om politikerpensioner...

Lägg fram förslag till beslut för kommunfullmäktige i form av medborgarförslag från enskilda personer är en utvidgning av demokratin vi har i Vingåkers kommun. Jag utnyttjade den möjligheten nu ikväll vad gäller frågan om orimliga politikerpensioner.

Jag är ju inte precis ensam om att ha engagerat mig i denna fråga. Radions P4 Sörmland gjorde  ju förra året en gedigen insats i den undersökande journalistiken för att kartlägga detta "träsk" av missbruk av medborgarnas förtroende för sina valda ombud och hur dessa ofta berikar sig på sina förtroendeuppdrag i form av rundhänta visstidspensioner.

Jag har skrivit om detta tidigare i min blogg och det har ju inte blivit inaktuellare sen dess:
Vilken bild förmedlar vi av oss som arbetar med politik? (november 2011)
Politikerpensioner = sinekurer? (september 2011)


---------------------
Kommunfullmäktige
Vingåkers kommun
643 80 VINGÅKER

Medborgarförslag

2 september 2012

Från:  Lars Nilsson
           Skogen, Nederhult
           643 93 Vingåker
           070-375 70 15

Förslaget:
Jag föreslår att Vingåkers kommunfullmäktige beslutar att avskaffa alla varianter av s k politikerpensioner, som ger den som varit heltidspolitiker rätt att lyfta  visstidspension före 65 års ålder utan krav att söka nytt jobb.  Arbetslinjen ska gälla alla i samhället.

Motivering:
Dagens modell, som fortfarande rekommenderas av samarbetsorganisationen Sveriges kommuner och landsting, är att den som varit heltidspolitiker i 12 år har rätt att lyfta  s k visstidspension från 50 års ålder fram till dess man fyllt 65 - utan krav att söka nytt jobb - upplevs av de flesta medborgare som orättvis, otidsenlig och orimlig.

Samhällets skyddsnät stramas idag åt för vanliga människor och förståelsen för att just politiker skulle kunna pensionera sig efter eget gottfinnande eller när det medborgerliga stödet efter allmänna val råkar upphöra redan vid 50 år saknas i det allmänna rättsmedvetandet och spär på ett folkligt förakt för våra folkvalda.

Det pågår förvisso utredningar om både riksdagsledamöternas pensioner och inom SKL, som man på sina håll finner bekvämt att avvakta resultatet av. Det är en bekväm hållning. Men eftersom SKL:s rekommendationer är just bara rekommendationer,  har ett antal kommuner redan beslutat att inte avvakta nya riktlinjer utan fattat egna nya beslut i denna fråga  Längst har man kommit i Uddevalla kommun, där man i politisk enighet avskaffat alla politikerpensioner.  Där finns det finns alltså ingen skillnad i pensionsbestämmelser  mellan politiker och anställda.

Få yrkesaktiva har som folkvalda heltidspolitiker möjligheter att skaffa sig en gedigen erfarenhet och kontaktnät i sin yrkesroll som grund för nya yrkeskarriärer. Aktiva politiker vittnar också om hur attraktiva de är på arbetsmarknaden med sina breda yrkeserfarenheter.

Vilken bild förmedlar vi av oss som arbetar med politik?

 

Visstidspension - ymnighetshorn för tidigpensionerade
kommunpolitiker?
( http://sv.wikipedia.org/wiki/Ymnighetshorn )

Rubriken verkar bli dagligen aktuell. Nu senast i en ledare av tidningen Folkets i Eskilstuna ledarskribent Fredrik Pettersson under rubriken ”När karriären blir målet”. I sin diskussion tar FP sin utgångpunkt i en nyligen publicerad doktorsavhandling av statsvetaren Sven Dahl: ”Efter folkrörelsepartiet: Om aktivism och politisk förändring i tre svenska riksdagspartier” och det faktum att riksdagens ledamöter dagen innan beslutat bevilja sig lönehöjning med 1000 kronor – ovanpå sina tidigare 57 000 i grundlön. Diskussionen rör det Dahl ser urskilja sig i en förändring av drivkrafterna bakom partipolitiskt engagemang och medlemskap i en tid där viljan att förändra samhället får vika för intresset för välavlönade karriärvägar. Inklusive väl tilltagna och tidiga pensioner eller ”omställningsbidrag”, skulle jag vilja tillägga.

Att FP väljer att den här vägen ställa krav på en diskussion om politikens innehåll och det politiska uppdragets villkor och förutsättningar är dubbelt intressant. Nyligen klev han av sitt uppdrag som personallandstingsråd (S) i Sörmland och dessförinnan politisk sekreterare i Landstinget Sörmland – för att ägna sig åt det politiska redaktörskapet i Folket. Tidigare under året ingick han också i den valberedning som tag fram förslaget till sossarnas nya partiledare.

De arbetsfria ersättningarna före folkpensionsålderns 65 år till politiker på andra nivåer än riksdagen har under hösten på ett förtjänstfullt sätt tagits upp och detaljredovisats av Sveriges radio P4:s lokala redaktioner runt om i landet. Och lokalpressen har tagit sin del i ansvaret genom lokala uppföljningar, som varit minst så avslöjande om den mentalitet som sen länge fått breda ut sig – inte minst genom SKL:s (samarbetsorganisationen för Sveriges Kommuner och Landsting) förmedling genom normerande avtalsmallar.

Det är alltså inte längre bara riksdagsmän som kan dra sig tillbaka med generösa månatliga ersättningar i upp till 15 år (!) utan några som helst krav på att söka jobb - att ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Numera kan det alltså lika väl gälla kommunala (landsting och kommuner) förtroendepersoner, som vid väl valt tillfälle väljer att utlösa sin arbetsfria fallskärm och dra sig tillbaka med en visstidspension frånochmed att man fyllt minst 50 år. Och belastar ofta ansträngda kommunala budgetar med miljonbelopp. Inte är det svårt att förstå kritiska reaktioner från människor med ”vanliga” relationer till arbetsmarknaden, som fram till den dag de fyller 65 aktivt är skyldiga att söka jobb om de förlorar jobbet. Ytterst är det naturligtvis fråga om personlig moral och en hycklande inställning till den s k "arbetslinjen".

Mest besviken blir jag naturligtvis på mina egna kamrater i Vänsterpartiet som viker undan med förklaringen att ”Jag följer bara reglerna som SKL tagit fram” eller ”Det kan vara svårt för politiker med många år i politiken att ta sig in på arbetsmarknaden”. Andra minnesvärda uttalanden av kamrater som visstidspensionerat sig är ”Jag har inte fått nå´t erbjudande när jag lämnade politiken” och ”Jag var trött när jag slutade". Som om man vore sjuk och drabbad av något slags handikapp.

Så här ser P4 Sörmlands lista ut över Sörmlandspolitiker med visstidspension första halvåret 2011:

Priset i klassen "de obotfärdiges klagan" tar kanske ett par visstidspensionerade (S)-kommunpolitiker som från varmare trakter låter meddela att de ”hjälper till i dykshopen då och då” respektive ”Jag hade sååå svårt att acklimatisera mig det första året när vi flyttade ner hit”.

Tanken att kommun- och riksdagspolitikers visstidspensioner skulle vara något annat än ett omställningsbidrag är naturligtvis barock. Sett ur samhällets synvinkel i övrigt – utöver bara illa använda skattepengar - är det ju också ett stort slöseri att arbetsmarknaden går miste om ett stort antal ofta mycket erfarna och kompetenta människor. Vem har sagt att man måste gå tillbaka till sitt gamla jobb när man samlat på sig en massa nya meriter?

Frågan man måste ställa sig i den här debatten är förstås: Vad ger vi som fått det finaste uppdraget som kanske finns – väljarnas förtroende i allmänna demokratiska val – för bild av oss själva? Lyssna själva på Sveriges Radio P4:s intervjuer i ditt eget eller andra län.

Lasse Nilsson, till vardags landstingsskattefinansierad politisk tjänsteman (V)