Vårvindar friska ... En betraktelse över tågpendling i vårens tid

Det är fint att tågpendla i Mälardalen - i flera bemärkelser. Jag kan jobba kvar i Stockholm och ändå samtidigt bo och njuta lantlivet på landsbygden i Vingåker. Just nu spankulerar tranorna på ängen nedanför mitt köksfönster när jag äter frukost i soluppgången (Jo, man får stiga upp rätt tidigt för att komma till jobbet i tid!). Och när man kliver ut på förstutrappen är fågelkonserten överväldigande.
Det är kalla morgnar nu, med klara nätter.

Varför körde jag alldeles för fort till stationen för att jag var sen, det var ju ändå drygt 10 minuter försenat från Hallsberg? Missad tågpassning hette en av den dagens förseningar. Det är väl att lok och vagnar inte hittar varandra. Som om de levde nå´t slags eget liv.
Och blåste snålt på perrongen gjorde det. Högtalaren annonserar att tåget mot Hallsberg 06.45 även denna dag är inställt och ersatt med buss, som under de senaste månaderna för övrigt. För mitt tåg mot Stockholm byggs förseningen på med en skraltig växel före Flen som ska passeras.
Framme i Stockholm hör vi över högtalarna att även denna dag är malmötåget inställt och resenärerna ombeds byta sina biljetter. Där rök deras planering. Flyg, någon? Kanske inte just nu med isländsk vulkanrök på ingång, men ändå...

Det går faktiskt inte någon dag att min arbetspendling fungerar som man rimligen borde kunna förvänta sig. Är det inte på morronen, så kan man vara säker på att något inte är som det ska på hemresan. Vanligast, när tåget faktiskt rullar in på någorlunda utsatt tid, är att tågsetet inte är komplett – för kort alltså. Alltid en vagn kort när det är loktåg, oftast ett halvt tåg när det är de eländigt trånga dubbeldäckarna. Inte sällan är SJ riktigt humoristiska i sitt umgänge med oss regionalpendlare. Då skojar man till det med två lok och kanske en liggvagn eller en kafévagn med stängt kafé iställe för en vanlig sittkupévagn. Kul, det där!
Ni kan ju försöka föreställa er kalabaliken, när trötta arbetspendlare har försökt positionera sig till lägena för de obokade vagnarna - som inte finns. Men vi kommer nära varandra, vi mälardalspendlare. Och man lär känna en massa nya trevliga människor när man står och stampar i kylan på Stockholms blåsiga Central. Det blir liksom lite som i en av Hasse-å-Tages berömda sketcher, ”Råger Moore alltså...!”, när man försöker överträffa varann i bisarra upplevelser som pendlare med SJ.

Häromveckan var det byta-perrong-flera-gånger-leken, för vårt tåg kom inte iväg från tågstallarna. Vi skulle istället få åka med ett loktåg som kom från Göteborg och som sedan skulle kunna vändas. Det tog fyra perrongbyten för oss resenärer. Tänk er lämmeltåget av resenärer med resväskor och annat pickochpack att släpa på, upp- och ner för trapporna till olika perronger. För det fina med att åka tåg – förutom att det är miljövänligt och ofta rentav bekvämt – är att ett fullt tåg rymmer väldigt många resenärer. Inte värst många tyckte det var en kul lek.
I stolsryggarnas ryggstödspåsar på det smutsiga tåget låg en pappremsa med ett budskap från SJ:s vd Jan Forsberg. Han bad om ursäkt för sitt usla sätt att leda SJ de senaste månaderna. Nåja, inte exakt så stod det kanske inte, det är mitt sätt att läsa mellan raderna. Men han bad SJ-resenärerna om ursäkt för de senaste månadernas misslyckanden att upprätthålla trafiken. Han kunde nog ha varit generös nog att åtminstone erkänna att eländesperioden har varit bra mycket längre än så.

Undrar just om han tror att vi regionalpendlare nöjer oss med en ursäkt på en pappersremsa. Speciellt som det redan är rätt länge sen snö och is försvann från spår och växlar. Skyller han på sin likaledes oduktiga kollega generaldirektrisen Minoo Akhtarsand på Banverket? För varför strejkar växlar och signalsystem nu i vårens tid?

Och någonstans i Sverige måste det finnas ett gigantiskt upplag av trasiga lok och vagnar. Jag undrar just var? För det kan väl inte vara så att Forsberg skickar ut avkortade och halva tåg på pin kiv? Tågen är ju fullare än nånsin. Folk gillar att åka tåg trots att de fungerar så uselt. Kan det vara så att Aktarsand och Forsberg har nedbemannat sina organisationer så till den milda grad, för att spara och leverera så stor vinst till statskassan som möjligt, att det inte finns reparatörer som hinner reparera och underhålla? Det är fler än jag som lever med den misstanken gnagande i oss.

Vi som faktiskt äger banor och tåg – vi Svenska Folket alltså – skulle nog önska att vårt ägarombud regeringen hade möjlighet att avlyssna hur snacket går på pendlarperrongerna. Då skulle det gå upp för dem att de flesta av oss betraktar SJ och banorna som en nödvändig samhällsnyttighet i första hand – inte en affärsverksamhet vilkensomhelst som ska leverera pengar till statskassan för att t ex sänka skatter och skicka städbidrag till de mest välbeställda i samhället – för att bara ta ett par exempel.

Såhär i vårens skulle man vilja påminna tågminister Torstensson (C) och hennes kamrater i den moderata alliansregeringen, SJ-vd Forsberg och banverks-vd Akhtarsand om att efter sommar kommer höst.
Speciellt med årets höst är att svenska folket kan avgöra om dess ledare lyckats med det förtroende de fick för fyra år sen. Har man lyckats sköta tågtrafiken och infrastrukturen, har man lyckats tillsätta kompetenta styrelser och ledare för statliga verk och företag? Man har ju trots allt haft fyra år på sig. Och tågstoppen i Vingåker betyder mycket för oss lokalt, liksom tågtrafiken i Mälardalen är ett villkor för en positiv utveckling!

Inte bara i egen sak - Lasse Nilsson

Ska det va' så här med tågen i Mälardalen? hade väl Plus-Sverker sagt

Ingen läskunnig har väl kunnat undgå den våg av missnöje med hur tågtrafiken i Mälardalen fungerar som den uttrycks i dagliga insändare, ofta mera utförligt i debattartiklar och inte minst ledare och artiklar i den sörmländska pressen. Jag själv har flera gånger fått utrymme på dessa sidor det senaste året som resulterat i uppmuntrande ryggdunkar av medresenärer.

Det man slås av är något som liknar förakt för oss som kunder/resenärer. Det innebär att all denna kritik aldrig bemöts av någon på ansvarig inom SJ eller de olika politiska nivåer upp till regeringens, som skulle kunna påverka.

Det är alltför lätt att få inspiration till att ställa sig frågor om vad detta kan bero på. Om man bortser från att man i den dagliga arbetspendlingen i princip aldrig kommer fram på utsatt tid, så har det varit ett alltför stort antal förseningar av den kombinationstyp som måndagskvällen den 1 februari som exempel, då det tog nästan fyra timmar att ta sig från Stockholm C till Vingåker. Det var snö i växlar (blir det inte vinter varje år?), det hände en personolycka vid Stockholm Södra (mera ovanligt), vagnbrist (kortare tåg alltså), rälsbrott någonstans mellan Gnesta och Flen och så vidare.
Dagligen konfronteras vi med inställda tåg, där den vanligaste orsaken anges som fordonsbrist eller – läs och häpna – personalbrist! Vi som främst arbetspendlar i Mälardalen undrar naturligtvis hur länge detta ska få fortgå. Det jag och många av mina dagliga medresenärer då frågar oss är förstås varför ingen ansvarig på någon nivå vågar kommentera sakernas tillstånd.
Ska vi börja uppifrån, så får vi höra tala om orealistiska snabbtågsplaner från regeringens utredare, planer där snabbtågen förutom att tågen förmodligen kommer att gå Sörmland förbi också kommer att kräva såna investeringar på en nivå att all annan tågutveckling och underhåll kommer att eftersättas.
Som helt realistiskt bedömer dessutom den moderatledda regeringen det att släppa in så kallad konkurrens på spåren. Nu! Vilka extra spår som klarar det har tågminister Torstensson (C) hittat? Och hörde du en centerpolitiker i Vingåker eller Katrineholm offentligt applådera detta?
Ett avgörande problem med hur en nationell infrastrukturverksamhet som tågtrafiken i Sverige behandlas, är regeringens krav på att SJ ska leverera vinst till statskassan för populistiska skattesänkningar i- stället för säkra och stabila nyttigheter till folket.
Där kan man utkräva ansvar av tågminister Åsa Torstensson (C) och den övriga moderatledda regeringen vid valet den 19 september. Det är de och den borgerliga majoriteten i riksdagen som bestämmer ramarna för infrastrukturen, SJ:s verksamhet och tillsätter dess styrelse. Har man verkligen gjort ett bra jobb på detta område?

Hur sköts SJ av sin ledning med en ytterst välbetald vd i spetsen? Är det ett välskött företag om det är fortlöpande underbemannat för att öka vinsten, om underhållet är eftersatt så att man kortsiktigt kanske kan öka vinsten, om det svenska näringslivet förlorar hundratusentals timmar och mångmiljonbelopp på att arbetspendlare inte kommer fram i tid till jobbet eller för den delen – att också privatpersoners livskvalitet försämras av tvingas öda tid i onödan på dåliga tågtransporter. Har vi råd med såna företagsledningar och styrelser? I vanlig företagsamhet – och nu är ju tågtrafikens olika delar bolagiserad – brukar de odugliga få gå. Hade vi varit fransmän hade vi förmodligen låst in vd Jan Forsberg och styrelseordförande Adelsson (M) i sina fina rum tills de fullbemannat sin organisation och sett till att vi kommer till jobbet.

De mest beklämmande är väl ändå den kompakta tystnaden på den politiska lokala och regionala nivån, hos dem vi valt att företräda oss. När hörde du riksdags- och kommunfullmäktigeledamoten Fredriksson (C) i Katrineholm redovisa hur hon agerat för arbetspendlarna i Mälardalen i riksdagen och hos partikamraterna i regeringskansliet? När hörde du oppositionsrådet i Vingåker Björn Andersson (M) dra näven i bordet och kräva en rimlig kvalitet på tågtransporter i- dag – innan ”getingmidjor” på Stockholms C är bortbyggda i någon avlägsen framtid? För att bara ta ett par exempel. Varför är Sörmlands politiker så tysta i denna fråga? Saknar man ryggrad att tycka självständigt och vårdar hellre sin ”plats vid köttgrytorna” än att ta sina väljares intressen tillvara?
Om inte lokalpressens kritiska ledarskribenter lyckats locka fram dem ur sina hålor kanske du kan med din valsedel den 19 september. Dålig politik och inaktiva politiker ska väl inte premieras med ett nytt förtroende i vare sig kommunfullmäktige, landstinget eller riksdagen?

(också publicerad i Katrineholmskuriren den 16 februari)