Ny flygkrigsfest med NATO i Norrbotten

Alliansregeringen har återigen bjudit krigsmaskinen Nato in till flygkrigfest i Norrbotten. Sosseregeringarna smög ändå med Sveriges inofficiella medlemaskap i NATO, medan man byggde ut svenska krigsflygplatser till att kunna ta emot tungt amerikansk bombflyg. Eller för den delen, fortlöpande sände svenska officerare på utbildning i USA.
Sverige alliansfritt och neutralt? Nu är vi konstant i krig - under NATO-befäl.

Nyanser av brunt...

I lördags skrev Katrineholms-Kuriren på sin ledarsida under rubriken "Jag är inte rasist, men..." och inledde med: "Något har hänt i samhällsklimatet i Sverige. Plötsligt är det okej att säga nästan vad som helst om invandrare och invandring...".

En viktig och tänkvärd analys, även om den saknade en självklar koppling till den alltmer vidgade klyftan mellan rika och fattiga i vårt samhälle, som vuxit fram under den reinfeldska moderatalliansen.

I Vingåker tog SD, med sina rötter i olika nynazistiska rörelser, ett mandat höstens kommunval. I dagens vingåkerspolitik finns trådar mellan det högerpopulistiska Vtl och SD. Undrar just hur de som röstade på dessa partier tänkte? Kommer undan sitt personliga ansvar gör de under alla omständigheter inte.

Jag kommenterade på tidningens webb idag...

Det är nog så, som ledaren beskriver och någon kommentar beskriver i vår relation till våra nya svenskar och dom som söker en fristad i Sverige - "rädsla urholkar själen"! Man slutar tänka, begrepp som solidaritet och medkänsla är som bortblåsta. Det är denna rädsla som främlingsfientliga och rasistiska grupperingar i samhället exploaterar och människor du trodde du kände plötsligt "i förtroende" säger saker om dessa människor du aldrig trodde vara möjligt.Men det undandrar inte dessa människor ansvar för hur det kommer att gå med Sverige, hur vi kommer att lyckas med att integrera våra nya svenskar och ta till vara de viktiga resurser de representerar.Ser vi oss omkring i dagens Sverige - och inte minst i lilla Vingåker - så märker en något normalbegåvad människa att det är ett samhälle som alltmer åldras, att vi blir färre och att det kommer att saknas arbetskraft. Vi kommer att behöva alla våra nya svenskar och det är allas vårt ansvar att få dem att vilja stanna just hos oss, alla vilja förkovra sig i vår utbildningsapparat osv.

Moderatalliansens politik släppte ut trollen!

Hur tänkte var 20:e svensk väljare som la sin röst på ett öppet rasistiskt parti med bas i den svenska nynazismen? Dom utnyttjade sin rättighet att välja fritt. Det måste vi lära oss att förhålla oss till.
Risken är nu att rasisterna känner sig legitimerade och kryper ut ur sina hålor. Vi får veta vilka de är som ska representera dem. Det är bra, hellre än att de sitter och trycker i sina hålor. Då kan vi äntligen ta diskussionen med dem i de olika politiska forum där vi är tvingade att mötas. Vågar vi, eller kommer vi att vända bort huvudet och inte låtsas se det fula och obehagliga? Demokratin måste ständigt återerövras, den är inte för evigt given.
Moderatlliansen har ett stor ansvar med sin politik under de senaste fyra åren för nedmonteringen av den svenska välfärden. Tänker de axla det ansvaret?

Centern håller på att avveckla sig!

Jag har funderat lite över varför sörmländska rixdagsledmöter så ofta undviker att diskutera de frågor de är inblandade som lagstiftare, när det inte verkar ha direkt lokal prägel. Det är som om kärnkraftens väl och ve, integritetsfrågor i anslutning till FRA, vårt statsskick inte minst, inte går att diskutera med oss i provinsen eller att det ens berör oss. Och definitivt inte mellan valen! Det är därför jag inte kan låta bli att fundera över t ex Inger Fredrikssons krönikor i KK som ligger farligt nära blahablaha gränsen, nu senast i Katrineholms-Kuriren (KK) förra veckan. Det är bara att konstatera att...

... Centern håller på att avveckla sig !

Det är ur mitt perspektiv naturligtvis alldeles utmärkt, om man granskar den politik Centern för inom ramen för moderatalliansen. Någon saknad kan man ändå känna efter flera decenniers politiskt arbete, där man lärt känna seriösa centerföreträdare med rejäl förankring i landsbygdens folkrörelser och inte minst deras engagemanget i miljöfrågor. Detta är icke mer, av allt döma.

Jag läste just centerriksdagsledamoten och kommunpolitikern i Katrineholm Inger Fredrikssons inlägg i Katrineholms-Kuriren (måndag 14 juni) om att ”Bonden ska ha matjord i fickorna”. Vad jag förstår försöker hon här frammana en bild av ett svenska jordbruket som icke längre är, men som just centern tycker det skulle vara. För verkligheten i dagens Sverige är ju att bonden knappast har vare sig rent mjöl i påsen längre och än mindre obesprutad matjord i fickorna!

Det är ju just Inger Fredrikssons centerparti, med intima kopplingar till producentkooperationen inom jordbruket, främst i namn av LRF, som politiskt drivit fram den oönskade situation vi har på den svenska matmarknaden. Man kan i detta sammanhang också gärna nämna de närmast monopolistiska bondeföretagsgrupperingarna som Arla och slakteriföretagen. Det är här den centerpartistiska nyspråkligheten i Orwelliansk anda kommer in (ni vet, ”krig är fred – fred är krig”osv.). För vem tror på centern och Inger Fredriksson när hon talar om ekologiskt jordbruk och närodlat, när man i decennier drivit fram ett helt kemiberoende jordbruk och en djurhållning som av snöda vinningskrav på många håll drivs till rent djurplågeri. Det är samma politiker, i olika roller, som drivit fram en monumental centralisering inom slakteri- och mejerinäringen. För hur bra är det att köra djur över halva Sverige, eller t o m utomlands, för slakt? Hur mycket utsläpp genererar mejerinäringen när man släpar den svenska mjölken till några få jättemejerier?

Det vill Inger Fredriksson aldrig tala om. Än mindre den ”tvärtomspråklighet” hennes kamrater (C) i moderatalliansregeringen Maud Olofsson och Andreas Carlgren hänger sig åt när man nu överger sin välgrundade ståndpunkt om kärnkraftsavveckling för en utbyggnad istället. Utbyggnad kommer att leda till avveckling säger Carlgren! Det är samme miljöminister Carlgren som hävdar att jakt på utrotningshotade valar leder till att rädda valarna i världshaven. Eller för den delen, avskjutning av de svenska vargarna räddar den svenska vargstammen.

Inger Fredriksson ansluter sig också till den Carlgrenska uppfattningen att den ryska gasledningen på Östersjöns botten är berömvärt miljöprojekt. Men det talar hon aldrig om, liksom de jättelika motorvägsprojekt som hon varit med om att rösta fram under moderatalliansen. Det är så hon ska minska koldioxutsläppen. Men det talar hon aldrig om.

Centern och Inger Fredriksson var också med om att rösta fram moderatalliansens integritetskränkande lagar som FRA och IPRED, där stat och företag ska kunna snoka i din privata svär. Det ställningstagandet har vi aldrig fått se förklarat i någon krönika i Katrineholms-Kuriren.Kan man lita på politiker som säger en sak men menar och handlar precis tvärtom? Jag tror det är riktigt bra för miljön och försvaret av den personliga integriteten i Sverige att Centerpartiet avvecklar sig själva på det här sättet.

Från kungafjäsk och monarki till folkvald statschef och demokrati

Skulle någon i en riktig demokrati kunna tänka sig att den folkvalde presidentens bröllop upphöjs till statsakt, att huvudstadens kollektivtrafik en dag i förväg till stor del ställs in så att folk får ta omvägar till jobbet, att avspärrade butiker tappar sina inkomster utan att få någon kompensation, att folk får svårt att komma in och ut ur sina bostäder och att miljoner av skattemedel sätts av till presidentens privata fester? Någonstans? Nej, tänkte väl det! Bara tanken vore absurd. Utom i dagens bananmonarki Sverige.

Upphöjandet av familjerna Westling-Bernadottes privata högtid till statsakt är inget annat än Moderatalliansens och överklassens öppna hånflin rakt i ansiktet på det svenska folket. ”Vi festar - ni betalar”, är budskapet. Och att man ärver landets högsta ämbete inom en familj är helt i sin ordning! Är det?

Efter den här vårens orgie i kunglighetsfjäsk skulle jag vilja rekommendera att man utnyttjar sin rösträtt i höstens val och väljer riksdagsledamöter som inte svävar på målet om verklig demokrati, utan öppet arbetar för republik i Sverige. Fråga dem som kandiderar till riksdagen – helt enkelt!

Vårvindar friska ... En betraktelse över tågpendling i vårens tid

Det är fint att tågpendla i Mälardalen - i flera bemärkelser. Jag kan jobba kvar i Stockholm och ändå samtidigt bo och njuta lantlivet på landsbygden i Vingåker. Just nu spankulerar tranorna på ängen nedanför mitt köksfönster när jag äter frukost i soluppgången (Jo, man får stiga upp rätt tidigt för att komma till jobbet i tid!). Och när man kliver ut på förstutrappen är fågelkonserten överväldigande.
Det är kalla morgnar nu, med klara nätter.

Varför körde jag alldeles för fort till stationen för att jag var sen, det var ju ändå drygt 10 minuter försenat från Hallsberg? Missad tågpassning hette en av den dagens förseningar. Det är väl att lok och vagnar inte hittar varandra. Som om de levde nå´t slags eget liv.
Och blåste snålt på perrongen gjorde det. Högtalaren annonserar att tåget mot Hallsberg 06.45 även denna dag är inställt och ersatt med buss, som under de senaste månaderna för övrigt. För mitt tåg mot Stockholm byggs förseningen på med en skraltig växel före Flen som ska passeras.
Framme i Stockholm hör vi över högtalarna att även denna dag är malmötåget inställt och resenärerna ombeds byta sina biljetter. Där rök deras planering. Flyg, någon? Kanske inte just nu med isländsk vulkanrök på ingång, men ändå...

Det går faktiskt inte någon dag att min arbetspendling fungerar som man rimligen borde kunna förvänta sig. Är det inte på morronen, så kan man vara säker på att något inte är som det ska på hemresan. Vanligast, när tåget faktiskt rullar in på någorlunda utsatt tid, är att tågsetet inte är komplett – för kort alltså. Alltid en vagn kort när det är loktåg, oftast ett halvt tåg när det är de eländigt trånga dubbeldäckarna. Inte sällan är SJ riktigt humoristiska i sitt umgänge med oss regionalpendlare. Då skojar man till det med två lok och kanske en liggvagn eller en kafévagn med stängt kafé iställe för en vanlig sittkupévagn. Kul, det där!
Ni kan ju försöka föreställa er kalabaliken, när trötta arbetspendlare har försökt positionera sig till lägena för de obokade vagnarna - som inte finns. Men vi kommer nära varandra, vi mälardalspendlare. Och man lär känna en massa nya trevliga människor när man står och stampar i kylan på Stockholms blåsiga Central. Det blir liksom lite som i en av Hasse-å-Tages berömda sketcher, ”Råger Moore alltså...!”, när man försöker överträffa varann i bisarra upplevelser som pendlare med SJ.

Häromveckan var det byta-perrong-flera-gånger-leken, för vårt tåg kom inte iväg från tågstallarna. Vi skulle istället få åka med ett loktåg som kom från Göteborg och som sedan skulle kunna vändas. Det tog fyra perrongbyten för oss resenärer. Tänk er lämmeltåget av resenärer med resväskor och annat pickochpack att släpa på, upp- och ner för trapporna till olika perronger. För det fina med att åka tåg – förutom att det är miljövänligt och ofta rentav bekvämt – är att ett fullt tåg rymmer väldigt många resenärer. Inte värst många tyckte det var en kul lek.
I stolsryggarnas ryggstödspåsar på det smutsiga tåget låg en pappremsa med ett budskap från SJ:s vd Jan Forsberg. Han bad om ursäkt för sitt usla sätt att leda SJ de senaste månaderna. Nåja, inte exakt så stod det kanske inte, det är mitt sätt att läsa mellan raderna. Men han bad SJ-resenärerna om ursäkt för de senaste månadernas misslyckanden att upprätthålla trafiken. Han kunde nog ha varit generös nog att åtminstone erkänna att eländesperioden har varit bra mycket längre än så.

Undrar just om han tror att vi regionalpendlare nöjer oss med en ursäkt på en pappersremsa. Speciellt som det redan är rätt länge sen snö och is försvann från spår och växlar. Skyller han på sin likaledes oduktiga kollega generaldirektrisen Minoo Akhtarsand på Banverket? För varför strejkar växlar och signalsystem nu i vårens tid?

Och någonstans i Sverige måste det finnas ett gigantiskt upplag av trasiga lok och vagnar. Jag undrar just var? För det kan väl inte vara så att Forsberg skickar ut avkortade och halva tåg på pin kiv? Tågen är ju fullare än nånsin. Folk gillar att åka tåg trots att de fungerar så uselt. Kan det vara så att Aktarsand och Forsberg har nedbemannat sina organisationer så till den milda grad, för att spara och leverera så stor vinst till statskassan som möjligt, att det inte finns reparatörer som hinner reparera och underhålla? Det är fler än jag som lever med den misstanken gnagande i oss.

Vi som faktiskt äger banor och tåg – vi Svenska Folket alltså – skulle nog önska att vårt ägarombud regeringen hade möjlighet att avlyssna hur snacket går på pendlarperrongerna. Då skulle det gå upp för dem att de flesta av oss betraktar SJ och banorna som en nödvändig samhällsnyttighet i första hand – inte en affärsverksamhet vilkensomhelst som ska leverera pengar till statskassan för att t ex sänka skatter och skicka städbidrag till de mest välbeställda i samhället – för att bara ta ett par exempel.

Såhär i vårens skulle man vilja påminna tågminister Torstensson (C) och hennes kamrater i den moderata alliansregeringen, SJ-vd Forsberg och banverks-vd Akhtarsand om att efter sommar kommer höst.
Speciellt med årets höst är att svenska folket kan avgöra om dess ledare lyckats med det förtroende de fick för fyra år sen. Har man lyckats sköta tågtrafiken och infrastrukturen, har man lyckats tillsätta kompetenta styrelser och ledare för statliga verk och företag? Man har ju trots allt haft fyra år på sig. Och tågstoppen i Vingåker betyder mycket för oss lokalt, liksom tågtrafiken i Mälardalen är ett villkor för en positiv utveckling!

Inte bara i egen sak - Lasse Nilsson

Intresset ljuger aldrig - Det är lönsamt att göra affärer med blodbesudlade diktaturer!

Det känns onekligen som om historien "går igen". Som nu när ett av toppnamnen i den blodbesudlade kinesiska diktaturen besöker Sverige och Göteborg. För Kina är en diktatur och Xi Jinping är vicepresident i Kina. Han är här för att Ford ska sälja ut sitt dotterbolag Volvo PV till Kina. Ja, jo, formellt är det ju ett privat kinesiskt bilföretag, Geely, som står som köpare. Men affären är helt finansierad med statliga bankpengar.

Diktator Jinping bjuds på lunch av vice statsminister Maud Olofsson (C). Ska vi gissa att hon passade på att diskutera de ständiga brotten mot mänskliga rättigheter i världens folkrikaste diktatur? Nä, trodde väl det. För så fort det handlar om affärer så försvinner all diskussion om sådant. Intresset ljuger aldrig! Har du nånsin sett en storföretagsledare stå upp för mänskliga rättigheter i samband med en bra affär. Eller alla småhandlare heller, för den delen, som också glatt omedvetet (eller ännu värre - medvetet) profiterar på diktaturen.

När det var dags för den olympiska rörelsen att bjuda den kinesiska diktaturen på ett verkligt smaskigt propagandanummer - de olympiska spelen häromåret, höjdes ändå en rad kritiska röster. Det talades t o m om bojkott, att idrottsföreträdare skulle ställa kritiska frågor och att man skulle kräva öppenhet för journalister. Vi vet ju att den kinesiska diktaturen gjorde precis som de ville, tvärtom alltså. För det rörde sig ju om decenniets propagandatillfälle dem. Men frågan väcktes åtminstone, även om idrottsvärlden i gemen också tyckte illa om det.

Näringslivet drog sig inte ens för etableringar i apartheidens Sydafrika, när det begav sig. Trots klara riktlinjer från t ex FN. Det gick lättare att komma överens bland många av världens länder om ett avståndstagande till en avskyvärd regim då, för Sydafrika var trots allt inte så viktigt för investerare och handel. Och regeringen höll sig på anstighetens kant. Idag är det annorlunda. Hur många av oss har inte sina pensionspengar bundna i kinesiska fonder t ex. Intresset ljuger aldrig!

När jag tänker "historien går igen" - speciellt ur svenskt perspektiv - så tänker jag 60 år tillbaka på regeringens och näringslivets hållning till den nazistiska diktaturens Tyskland förståss. Man levererade järnmalm till den tyska krigsmaskinen in i det sista, formellt privata företag. Och vi köpte tyskt kol så länge det bara gick. Business as usual m a o. På officiell nivå hade man utmärkta och respektfulla förbindelser med regimen, på polis- och militärnivå var väl förbindelserna närmast kärleksfulla! Man uppskattade den tyska ordningen och redan på 1930-talet. Raka autostrador och imponerande massarrangemang. Liknande uttalanden har ju även sentida svenska politiker låtit undslippa sig, men idag gäller det de kinesiska "framstegen".

Miljoner politiska fångar i läger. Systematiskt undertryckande av människorättsaktivister och journalister. Dödsstraffets "förlovade land" med tusentals avrättade varje år. Det är också en del av den kinesiska verkligheten idag.

Nu hör vi plötsligt inte ett knäpp från medierna, i synnerhet inte från de "fursteslickande" ekonomijournalisterna. De har istället växlat upp till att bli "diktaturslickare", att döma av de milt sagt entusiastiska beskrivningarna av affären. "Det bästa som kunde hända", säger t o m de gamla göteborgska betongsossarna Göran Johansson i spetsen i tidningsintervjuer. Hallå, var finns den kritiska hållningen? Nånstans?

Ska det va' så här med tågen i Mälardalen? hade väl Plus-Sverker sagt

Ingen läskunnig har väl kunnat undgå den våg av missnöje med hur tågtrafiken i Mälardalen fungerar som den uttrycks i dagliga insändare, ofta mera utförligt i debattartiklar och inte minst ledare och artiklar i den sörmländska pressen. Jag själv har flera gånger fått utrymme på dessa sidor det senaste året som resulterat i uppmuntrande ryggdunkar av medresenärer.

Det man slås av är något som liknar förakt för oss som kunder/resenärer. Det innebär att all denna kritik aldrig bemöts av någon på ansvarig inom SJ eller de olika politiska nivåer upp till regeringens, som skulle kunna påverka.

Det är alltför lätt att få inspiration till att ställa sig frågor om vad detta kan bero på. Om man bortser från att man i den dagliga arbetspendlingen i princip aldrig kommer fram på utsatt tid, så har det varit ett alltför stort antal förseningar av den kombinationstyp som måndagskvällen den 1 februari som exempel, då det tog nästan fyra timmar att ta sig från Stockholm C till Vingåker. Det var snö i växlar (blir det inte vinter varje år?), det hände en personolycka vid Stockholm Södra (mera ovanligt), vagnbrist (kortare tåg alltså), rälsbrott någonstans mellan Gnesta och Flen och så vidare.
Dagligen konfronteras vi med inställda tåg, där den vanligaste orsaken anges som fordonsbrist eller – läs och häpna – personalbrist! Vi som främst arbetspendlar i Mälardalen undrar naturligtvis hur länge detta ska få fortgå. Det jag och många av mina dagliga medresenärer då frågar oss är förstås varför ingen ansvarig på någon nivå vågar kommentera sakernas tillstånd.
Ska vi börja uppifrån, så får vi höra tala om orealistiska snabbtågsplaner från regeringens utredare, planer där snabbtågen förutom att tågen förmodligen kommer att gå Sörmland förbi också kommer att kräva såna investeringar på en nivå att all annan tågutveckling och underhåll kommer att eftersättas.
Som helt realistiskt bedömer dessutom den moderatledda regeringen det att släppa in så kallad konkurrens på spåren. Nu! Vilka extra spår som klarar det har tågminister Torstensson (C) hittat? Och hörde du en centerpolitiker i Vingåker eller Katrineholm offentligt applådera detta?
Ett avgörande problem med hur en nationell infrastrukturverksamhet som tågtrafiken i Sverige behandlas, är regeringens krav på att SJ ska leverera vinst till statskassan för populistiska skattesänkningar i- stället för säkra och stabila nyttigheter till folket.
Där kan man utkräva ansvar av tågminister Åsa Torstensson (C) och den övriga moderatledda regeringen vid valet den 19 september. Det är de och den borgerliga majoriteten i riksdagen som bestämmer ramarna för infrastrukturen, SJ:s verksamhet och tillsätter dess styrelse. Har man verkligen gjort ett bra jobb på detta område?

Hur sköts SJ av sin ledning med en ytterst välbetald vd i spetsen? Är det ett välskött företag om det är fortlöpande underbemannat för att öka vinsten, om underhållet är eftersatt så att man kortsiktigt kanske kan öka vinsten, om det svenska näringslivet förlorar hundratusentals timmar och mångmiljonbelopp på att arbetspendlare inte kommer fram i tid till jobbet eller för den delen – att också privatpersoners livskvalitet försämras av tvingas öda tid i onödan på dåliga tågtransporter. Har vi råd med såna företagsledningar och styrelser? I vanlig företagsamhet – och nu är ju tågtrafikens olika delar bolagiserad – brukar de odugliga få gå. Hade vi varit fransmän hade vi förmodligen låst in vd Jan Forsberg och styrelseordförande Adelsson (M) i sina fina rum tills de fullbemannat sin organisation och sett till att vi kommer till jobbet.

De mest beklämmande är väl ändå den kompakta tystnaden på den politiska lokala och regionala nivån, hos dem vi valt att företräda oss. När hörde du riksdags- och kommunfullmäktigeledamoten Fredriksson (C) i Katrineholm redovisa hur hon agerat för arbetspendlarna i Mälardalen i riksdagen och hos partikamraterna i regeringskansliet? När hörde du oppositionsrådet i Vingåker Björn Andersson (M) dra näven i bordet och kräva en rimlig kvalitet på tågtransporter i- dag – innan ”getingmidjor” på Stockholms C är bortbyggda i någon avlägsen framtid? För att bara ta ett par exempel. Varför är Sörmlands politiker så tysta i denna fråga? Saknar man ryggrad att tycka självständigt och vårdar hellre sin ”plats vid köttgrytorna” än att ta sina väljares intressen tillvara?
Om inte lokalpressens kritiska ledarskribenter lyckats locka fram dem ur sina hålor kanske du kan med din valsedel den 19 september. Dålig politik och inaktiva politiker ska väl inte premieras med ett nytt förtroende i vare sig kommunfullmäktige, landstinget eller riksdagen?

(också publicerad i Katrineholmskuriren den 16 februari)