Kulturpolitiken i Vänsterpartiet...

Dror Feiler diristade sig att lyfta frågan om kulturpolitiken i Vänsterpartiet genom att bjuda på en artikellänk till Norrländska Socialdemokraten. Handlade om hur Lars Ohly pekade ut en lämplig uppgift åt sig som kulturplitisk talesperson för partiet. Och tvingade ut Bengt Berg från den posten och platsen i Kulturutskottet. Modigt och angeläget, för ingen verkar våga diskutera hur det gick till. Kommentarströmmen är inte helt upplyftande för det moderna och öppna Vänsterpartiet tycker jag. Kolla själva.

Det är riktigt, vi diskuterar inte precis ofta kulturförståelse och -kvalitet inom vårt parti och vad det skulle kunna innebära.

Men bara därför borde vi ändå inte behöva avstå från att öppet kunna diskutera våra interna demokratiska processer, som i detta fall med plötsligt skifte av kulturpoltiska talespersoner. För många framstår processen som att en avsutten framträdande representant för partiet pekat på ett uppdrag han ska ha och valberedningen ordnar därefter det hela. Varför diskuterar vi inte detta öppet? Kan någon förklara detta utan att förfalla till förklaringar av förstelnad formalism?

Om att kommunicera...

Det här är vad man kan läsa i Svenska Akademiens ordlista som förklaring till verbet kommunicera. Kunde inte låta bli att reflektera, när jag var på väg in efter en heldag i trädgården och hörde hackspettarna, vilka det nu var. Vi här på Nederhult är nämligen grannar med alla de tre stora arterna av spettar - gröngölingen, spillkråkan och den svartvita. Alla tre högst ljudliga i sin närvaro. Och de verkar nästan som om de gillar att visa upp sig. Gröngölingen i sin eleganta oliv-mossgröna skrud och klarröda mössa, spillkråkan i kolsvart dräkt med likaså knallrött på huvudet. Den svartvita som också kompletterar sig med färgsprakande rött. Eleganter, verkligen.

Sent igår eftermiddag alltså. Vindstilla och märkvärdigt tyst. Bara det svaga bruset från kvarnfallet. Plötsligt slår en spett en elegant trumvirvel i en tonart och en annan längre bort svarar genast med sitt "instrument". Jag kunde bara stanna på förstutrappen och lyssna. Sådär höll de på en lång stund och jag tyckte mig kunna höra variationer. Det var definitivt kommunikation och utbyte av meddelanden av något slag.

Gled mina tankar till bristen på kommunikation inom mitt parti. Jag hade ju tagit mig friheten att på Facebook uttrycka min stora besvikelse, för att inte säga bestörtning över fd. partiledare Lars Ohlys oerhörda tilltag att tvinga ut Bengt Berg från hans plats i Riksdagens Kulturutskott. Många kulturarbetare utanför Vänsterpartiet reagerade naturligtvis mycket negativt, både vad gäller den uppenbara bristen på riksdagsledamöter i utskotten med genuin och kompetent förankring i kulturfrågorna och den interna demokratiska processen inom partiet.

Jag fick genast "signaler" från olika "ledande nivåer" om att jag borde ta bort facebookinlägget från nätet. Ingen av dessa har försökt diskutera sakfrågan med mig: Är Lars Ohly en bättre företrädare för partiet i kulturfrågor än Bengt Berg, som hittills gjort det?
Lars Ohly tycker naturligtvis det, för det har han ju själv gett ett mångordigt uttryck för i en radiointervju. Och tydligen också partiets valberedning, som formellt föreslagit det han vill. Annars locket på alltså. Vem i partiet förklarar? Kommunikation?

Politikerpensioner = sinekurer?

Jag skrev till min distriktsstyrelse i ikväll:
"Vingåker 26 september 2011

Till Distriktsstyrelsen för Vänsterpartiet Sörmland

Det är inte alltid lätt att vara folkvald och politiker, speciellt inte som en del av oss gör det bästa för att rycka undan mattan för oss andra, som försöker leva upp till de /höga/ ideal som borde vara förknippade med att förtroendet att få representera andra människor inom det demokratiska systemets ramar.

Det jag har i åtanke är naturligtvis den diskussion som pågår den senaste tiden i olika media kring politikers på olika nivåer brist på moral när det gäller att bevilja sig ekonomiska fördelar utifrån sina förtroendeuppdrag.

Att det upplevs som direkt stötande av människor som idag är utsatta för den s k  ”arbetslinjens”  mest absurda krav är kanske inte så konstigt. T o m som svårt cancersjuk kan du anses ha viss arbetsförmåga kvar och därmed skyldighet att stå till arbetsmarknadens förfogande. Detta medan framträdande kommunpolitiker väljer att kliva av sina förtroendeuppdrag och sen kvittera ut en väl tilltagna s k ”politikerpensioner” i kanske upp till femton år och när ordinarie pension.

Jag avser då inte de ersättningar som utgår som ”omställningsbidrag” till politiker som haft uppdrag en längre tid och tvingas lämna dem som följd av en valförlust. Det är naturligtvis viktigt att det finns ett visst ekonomiskt skyddsnät, för att människor ska våga åta sig krävande politiska uppdrag som kräver hel eller deltidsinsatser. Men de här skyddsnäten ska naturligtvis vara klart begränsade i tid och inte beroende av om en person ”har lust” att söka nytt jobb eller inte. Det är vi helt överens om inom Vänsterpartiet. Icke desto mindre finns det kamrater i Vänsterpartiet såväl som i alla övriga partier som missbrukar de här möjligheterna.

Det finns inga tvingande regler från SKL (Sveriges Kommuner och Landsting) om hur långa sådana här omställningsbidrag ska vara och hur höga ersättningarna , utan det är upp till resp. kommun att fatta beslut om. Uppenbarligen tar man i många kommuner chansen till att på detta sätt belöna politiker för lång och trogen tjänst. Utan några som helst krav på att man ska stå till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söka jobb.

Jag vill därför föreslå att Vänsterpartiets distriktsstyrelse (DS) i kraft av sitt uppdrag att utveckla partiets politik i Sörmlandsdistriktet, tar initiativ till att kommunföreningarna via sina resp. kommunfullmäktigeförsamlingar kartlägger hur utbrett förekomsten av dessa s k politikerpensionsavtal  är och driver på anpassningar för framtiden som står i samklang med vad gäller arbetsmarknaden i övrigt. För att driva på processen tar DS förslagsvis fram en ”mallmotion” och en ”mallinterpellation” som kommunföreningarna lätt kan anpassa till de lokala förhållandena sina resp. kommuner.

Jag bifogar utkast till en interpellation om kartläggning av politikerpensionsförhållandena i en kommun och en motion om hur ”politikerpensioner” (omställningsbidrag) ska vara utformade i framtiden.

Hälsar vänligt Lasse Nilsson, (V) Vingåker
..................................................................
BILAGA 2MOTION

TillKommunfullmäktige i X kommun 

I väl belagda uppgifter i media (alt. efter utredning av kommunkansliet) har det kommit fram att de s k ”politikerpensioner” som enligt avtal utbetalas till politiker i X-kommun som valt att frivilligt lämna sina hel- eller deltidsarvoderade uppdrag i kommunen eller förlorat dem som resultat av ett valresultat, fungerar som arbetsfria ersättningar fram till dess innehavare uppnått ordinarie pensionsålder. 

Inga verkliga krav på att innehavare aktivt ska söka arbete innefattas av dessa avtal. Sådana avtal strider också mot vad som i övriga samhället kan uppfattas rimliga på arbetsmarknaden, speciellt som de också är skattefinansierade.
Vänsterpartiet föreslår kommunfullmäktige besluta

att                  avtal om ersättningar till politiker som väljer att frivilligt, eller som resultat av förändrat politiskt majoritetsförhållande tvingas lämna arvoderade hel- eller deltidsuppdrag, ska vara ett omställningsbidrag till nya arbetsuppgifter.

att                  mottagaren skall stå till arbetsmarknadens förfogande och aktivt söka arbete.

att                  sådana bidrag skall kunna utbetalas i upp till 12 månader och minskas i motsvarande grad mottagaren erhåller en anställning på hel- eller deltid.

att                  sådant bidrag kan utbetalas under längre tid om mottagaren uppnått mer än 60 års ålder."

Med lite hjälp av våra vänner i Folkpartipressen...

Även nyliberala Katrineholmskuriren kommenterade förståss nyheten om att Lars Ohly avser att dra sig tillbaka från partilederiet i Vänsterpartiet. Kunde inte låta bli att tacka för biståndet från våra lite mer avlägsna supportrar... (Klicka på bilden för länk till hela ledaren i dagens KK!)

Skulle vara intressant att skriva om den här ledare i tidningens nya nyliberala färg. Då fick vi kanske läsa att ”Jan Björklund lämnar partiledarposten i Folkpartiet men stannar i riksdagen. Major Björklund kommer alltså inte att återvända till kaserngården. … Men Folkpartiets framgång beror i stor utsträckning på ett helt annat parti, och en helt annan partiledare. När Moderaterna går åt vänster kan Fp plocka smulorna. Om M känns för gubbigt kan en Fp-ledare av BirgittaOlsson-typ locka med mer EU-överstatlighet, kamp för Nato-anslutning och återgång till en auktoritär skola. Och bara genom samarbete med M kan Folkpartiet räkna med något faktiskt inflytande i riksdagen. Däremot kan naturligtvis Fp spela en viktig roll i samhällsdebatten, för att driva M och därmed den politiska högern ännu mera högerut. Det har man dock misslyckats med på senare år.” (Obs alltså delvis fiktivt citat ur dagen ledare!). Men man skulle kunna tillägga att Fp nu själva intagit den allra högeryttersta positionen i politiken, med undantag från SD förståss.

Men ledarskribenten berör naturligtvis några viktiga punkter i sin bild av Vänsterpartiet läge i dagens politik. Vi har - liksom övriga partier - för få kvinnor och invandrade företrädare i våra led. Det kan vi inte skylla någon annan för. När vi ska välja ny partiledare måste vi visa att vår förra – kvinnliga - partiledare inte var en engångsföreteelse på posten. Det finns en rad kandidater, som t ex Rossana Dinamarca, Josefin Brink och Ulla Andersson som skulle kunna få axla den posten, om partiet menar allvar med att kalla sig feministiskt.

Det är också en riktig analys att Vänsterpartiet måste positionera sig som vänsteralternativet i svensk politik, oavsett vilka samarbetspartner vi väljer efter nästa val. Där har säkert Vänsterpartiet större möjligheter än Folkpartiet har att etablera sig på borgerlighetens allra högraste flygel.

Lika rätt har ledarskribenten i att Vänsterpartiet måste bli tydligare och våga driva ett begränsat antal hjärtefrågor fullt ut. Meningen med det svenska politiska systemet är ju att det är väljarna som ska bestämma relationerna mellan de olika politiska alternativen. Annars går det som för de små partierna i dagens borgerliga minoritetsregeringen, där desperationen breder ut sig.

Spännande alternativ i Vänsterns partiledarval i vinter!

Vänsterpartiet har partikogress i början av januari nästa år. Redan har fyra kandidater anmält sitt intresse för uppdraget: nuvarande partiledaren Lars Ohly, utrikespolitiska talespersonen i riksdagen Hans Linde, ekonomitalespersonen i riksdagen Ulla Andersson och debattören från Umeå Jonas Sjöstedt.

Många andra väntar bara på att bli nominerade under hösten. Jag tycker att det är dags med en kvinna på posten igen och kommer att föreslå Rossana Dinamarca från Trollhättan. Vi kunde träffa henne i Nyköping i våras, då hon besökte stan under partiets sjukvårdskampanj. Riksdagsledamot, partiets vice ordförande och bl a djupt engagerad i skolfrågor.

Under tiden kan man väl gå och lyssna på Lars Ohlys traditionella sommartal i Gnesta nästa lördag...

(Också publicerat på V-landstingets SN-blogg 5 augusti)

Exit högerut?

Svenska Dagbladet skrev på sin webbsida den 14 mars:
"De rödgröna leder klart över den borgerliga alliansen, men skillnaden i väljarstöd minskar mellan Socialdemokraterna och Moderaterna. Samtidigt ligger Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna kvar under riksdagsspärren, visar SvD/Sifos senaste mätning. "
3,6 för resp. parti under spärren känns riktigt tillfredsställande. Det andra av de minsta partierna i moderatalliansen, den politiska hållningslöshetens nuvarande mästare och nyblivna kärnkraftskramarna i Centern, ligger farligt nära fyraprocentspärren med 4,7%. Undrar just när resterna av landsbygdens seriösa folkrörelseparti kastar av sig sin mörkblått nyliberala ledning och pajaserna i den s k "Stureplanscentern"? Kanske kan man hämta styrka och förebild i väster, där man är den gröna komponenten i ett röd-grönt regeringssamarbete. Dessutom inne på sin andra regeringsperiod.
För de som vill veta hur det kan fungera är man välkommen till Åbrogården i Vingåker den 25 mars 18.30 till ett öppet möte i Vänsterpartiet Vingåkers serie "Kolla politiken före valet". Då får man höra Tedd Urnes från SV (Socialistisk Vensterparti) i Norge berätta hur det kan fungera med en "folkrörelseregering över de politiska blockgränserna". Det är kanske just för att det är genuina folkrörelsepartier - de norska motsvarigheterna till sossarna, vänsterpartiet och centern? Kom alltså och lyssna, lär, ställ frågor och dra egna slutsatser.