Med lite hjälp av våra vänner i Folkpartipressen...

Även nyliberala Katrineholmskuriren kommenterade förståss nyheten om att Lars Ohly avser att dra sig tillbaka från partilederiet i Vänsterpartiet. Kunde inte låta bli att tacka för biståndet från våra lite mer avlägsna supportrar... (Klicka på bilden för länk till hela ledaren i dagens KK!)

Skulle vara intressant att skriva om den här ledare i tidningens nya nyliberala färg. Då fick vi kanske läsa att ”Jan Björklund lämnar partiledarposten i Folkpartiet men stannar i riksdagen. Major Björklund kommer alltså inte att återvända till kaserngården. … Men Folkpartiets framgång beror i stor utsträckning på ett helt annat parti, och en helt annan partiledare. När Moderaterna går åt vänster kan Fp plocka smulorna. Om M känns för gubbigt kan en Fp-ledare av BirgittaOlsson-typ locka med mer EU-överstatlighet, kamp för Nato-anslutning och återgång till en auktoritär skola. Och bara genom samarbete med M kan Folkpartiet räkna med något faktiskt inflytande i riksdagen. Däremot kan naturligtvis Fp spela en viktig roll i samhällsdebatten, för att driva M och därmed den politiska högern ännu mera högerut. Det har man dock misslyckats med på senare år.” (Obs alltså delvis fiktivt citat ur dagen ledare!). Men man skulle kunna tillägga att Fp nu själva intagit den allra högeryttersta positionen i politiken, med undantag från SD förståss.

Men ledarskribenten berör naturligtvis några viktiga punkter i sin bild av Vänsterpartiet läge i dagens politik. Vi har - liksom övriga partier - för få kvinnor och invandrade företrädare i våra led. Det kan vi inte skylla någon annan för. När vi ska välja ny partiledare måste vi visa att vår förra – kvinnliga - partiledare inte var en engångsföreteelse på posten. Det finns en rad kandidater, som t ex Rossana Dinamarca, Josefin Brink och Ulla Andersson som skulle kunna få axla den posten, om partiet menar allvar med att kalla sig feministiskt.

Det är också en riktig analys att Vänsterpartiet måste positionera sig som vänsteralternativet i svensk politik, oavsett vilka samarbetspartner vi väljer efter nästa val. Där har säkert Vänsterpartiet större möjligheter än Folkpartiet har att etablera sig på borgerlighetens allra högraste flygel.

Lika rätt har ledarskribenten i att Vänsterpartiet måste bli tydligare och våga driva ett begränsat antal hjärtefrågor fullt ut. Meningen med det svenska politiska systemet är ju att det är väljarna som ska bestämma relationerna mellan de olika politiska alternativen. Annars går det som för de små partierna i dagens borgerliga minoritetsregeringen, där desperationen breder ut sig.

Förtöjningarna släppta - nu ingår Katrineholmskuriren öppet i folkpartiets EU-valmaskin

Den folkpartistiska eu-parlamentkandidaten Stefan Käll är nu var och varannan dag största nyhet på Katrineholmskurirens sidor och redaktör Wistbacka stödbloggar för kravet på ny euroomröstning.

Det ärbra - för dem som av någon anledning svävat i okunnighet om tidningens nyliberala inriktning. Men det är naturligtvis dåligt för läsarna - att det lokala tidningsmonopolet inte längre ens försöker driva något slags opartisk linje, vare sig i pappersupplagan eller på sina webbsidor.

Därför ska vi heller inte förvänta oss något slags analys av tidningen när den folkpartistiska eu-parlamentskandidaten Stefan Käll får gott om spaltutrymme för en ny folkomröstning i euro-frågan i samma tidning.

Det är svårt att dölja det populistiska - eller om man så vill, hycklande - inslaget i kampanjen. Efter en undersökning där folk förmodligen främst har svarat utifrån att ha haft sina semesterresor i åtanke, att slippa besväret att växla pengar osv, så duger det nu att fråga svenska folket i en folkomröstning.

Förklarade man att Sverige till skillnad från euroländerna har ett finanspolitiskt verktyg i den egna valutan att påverka sin situation, för - och för den delen -nackdelar?

När det senast funnits anledning att fråga svenska folket i ett ämne där det bevisligen funnits ett stort motstånd och osäkerhet - om ja eller nej till Lissabonfördraget - drev just folkpartiet linjen att det skulle vara alldeles för svårt (är svenskarna - utom riksdagsmännen - kanske för dumma?) för folket att ta ställning till utanför just ett riksdagsval.

Att lämna ifrån oss ytterligare svenskt inflytande i en rad viktiga frågor som t ex arbetsrätt till eu-byråkratin utan att först fråga folket, var inget som bekymrade folkpartisterna. Var det kanske för att det var alldeles för känsligt att erkänna att marknaden i alla lägen går först. Marknaden går före de arbetsmarknadens avtal (strejkrätten, Laval-domen), går före individuell integritet och frihet.

Hur många av riksdagsmännen hade över huvud taget läst fördragstexterna - eller ens satt sig in i frågan före beslut? Där var det nog så att kaserngårdsmajor Björklund pekade med hela handen och "manskapet" i folkpartiet traskade patrullo.

Därför luktar det rätt mycket av hyckleri när man från folkpartiets sida just idag i eurofrågan ska fråga svenska folket om råd i just en folkomröstning. Men att vara liberal är att vara kluven, sa ju redan gamle folkpartiledaren Helén.

Att jag är kritisk till det fp för fram idag innebär inte att jag är motståndare till folkomröstningar - tvärtom. Ibland är det helt enkelt för långt mellan riksdagsvalen. Men nu frågar man bara folket till råds när det passar och man är säker på svaret. Kanske ska folkpartisterna be att få fråga folket till råds om vi verkligen ska satsa svenska soldaters livs i Natos krigsföretag världen runt? Partiledare Björklund - och kanske också Stefan Käll? - är ju rätt sugen på såna företag.

Lasse N, eu-kritisk i Vingåker

"Intresset ljuger aldrig"...

kallade den förre TV2-chefen Oloph Hansson sin bok om spelet kring den svenska public service-radion och -teven. Med det menade han bl a att man ska försöka se också egennyttan bakom människors och organisationers ställningstaganden.
Jag har försökt att applicerade detta sätt att se på saker och ting när jag har gått igenom den senaste skörden av reaktioner på beslutet häromveckan i Vingåkers kommunfullmäktige att lägga ner två av landsbygdsskolorna i kommunen.
Att man från majoritetens sida inte tyckte att det fanns några outredda eller mindre bra belysta områden kvar att fundera över innan man gick till beslut var måhända en felbedömning. Men i en demokrati så måste man nångång komma till beslut, man måste ta ansvar för det beslut man kommer fram till och majoriteten vinner.
Jag kan nånstans förstå dem som är missnöjda med beslutet på ett personligt plan, men jag har samtidigt lika svårt att första hur man utan nån koppling till verkligheten kan sätta sig över det faktum att kommunens kassa inte är ett ymnighetshorn som flödar över av pengar, bara för att man har en direkt personlig koppling till frågan med barn i landsbygdsskola. Man måste faktiskt ta ställning till frågan om dyrbara överdimensionerade skollokaler och minskande elevantal. Varför ska alls några skattepengar gå till detta? Speciellt idag! Och varför ska just barnen i landsbygsskolorna ha en större del av skolbudgetkakan på bekostnad av de barn som råkar bo i centralorten? Det vill man naturligtvis inte svara på!
Istället försöker nu populistgrupperingar som vtl skära pipor i vassen på ett lokalt folkligt missnöje. Och när det gäller en enskild fråga som landsbygdsskolorna så har man tagit på sig spenderbyxorna. Men det är samma vtl som säger nej till skattehöjningar för att försöka bibehålla kvaliteten i skola, vård och omsorg. Det är samma vtl som tillsammans med de övriga högerpartierna i kommunen tar varje tillfälle iakt att föreslå radikala nedskäringar i den kommunala verksamheten, när den spekulationsdrivna finanskrisen börjar slå mot grundläggande behov som just vård, skola och omsorg. Helst skulle man nog i detta läge tillochmed vilja se en kommunal skattesänkning.
Varför inte ta ett samtal med skolminister Björklund istället. I dagens tidningar hytter han med näven åt de kommuner som tvingas dra ner på skolans budget, samtidigt som hans regering drar ned på stödpengar till kommuner i kris. Hos den kaserngårdspolitikern finns det nog större luckor i både samvete och vett än han har mellan framtänderna.
Om nu någon skulle vilja ha ytterligare material om den ohämmade egennyttan, kan man också dra paralleller till andra aspekter på glesbygdsboende, som när ortens enda affär tvingas lägga ner pga vikande kundunderlag. Man har vant sig att ha den som en självklar närservice för att komplettera skafferiet med ett paket mjölk, en limpa och en kvällstidning. Sen tar man bilen till centralorten för att handla billigare på stormarknaden. Intresset ljuger aldrig, som bekant.

Vad rör sig i svenska krigares huvud...

...eller är det bara allmän brist på puts? Jag vet inte vad jag ska tro, men på väg hem från jobbet på Östermalm - där också de flesta av landets högsta militära staber av någon anledning är lokaliserade - blev jag utsatt för en ytterst bisarr upplevelse. Samtidigt med mig kliver en svensk officer klädd i fältuniform på tunnelbanevagnen vid Karlaplans station. I o f s en bisarr utstyrsel mitt i stan, för vi är ju varken i krig eller utgör ett excercisfält, vad jag vet. Men mannen ifråga (en kvinnlig officer hade nog aldrig ens kommit på den befängda tanken) totat till sin skärmmössa på ett mycket karakteristiskt sätt med ett välpressat jack fram på skulten. Mig veterligen förekommer en sån huvudbonad bara på ett ställe i världen - på huvudet hos officerarna i den bosnienserbiska krigsförbrytararmén. Se bilden på den av Interpol efterlyste folkmördaren Ratko Mladic t ex och jämför med hur de flesta av våra hedervärda svenska soldater bär sina uniformspersedlar.


Sen finns det ju tyvärr företrädare för den svenska krigsmakten som på olika sätt vill markera andra ideal än svenska. En av dem är Sveriges främsta krigsförespråkare idag, folkpartiledaren Jan Björklund. Han har bara skiftat sitt verksamhetsområde från det militära till det politiska slagfältet. Vad rör sig egentligen i huvudet på vissa svenska krigare?
/ Lasse Nilsson