Sverige - en banandemokrati?

Ytterligare argument till listan över varför den svenska monarkin ska förpassas till historiens skräphög:

Kungen delar ut medalj ut medalj till en av vår tids mest blodbesudlade diktatorer: den saudiska kungen. Det var han som nyligen lät han sina trupper krossa den bahreinska demokratirörelsen i blod, som låter piska sina kvinnliga undersåtar om de vågar köra bil och som häromveckan lät halshugga en sudanesisk man på anklagelsen om trolleri -  för övrigt bara en i raden som mist huvudet i år i denna medeltida dikatatur. Ska vårt arvstatsöverhuvud ha sådana kontakter?

Landets statsminister Reinfeldt lägger som vanligt huvudet på sne´ tittar in kameran och vägrar kommentera, landets utrikesminister Carl Bildt ironiserar över att folk tycker det är osmakligt av kungen. Han rör sig ju i den stora världen och hur man mååste föra sig.

Fördelen med dåliga svenska regeringar är att man kan byta ut dem efter allmänna val. Nackdelen med en kunglig statschef, som i svensk odemokratisk ordning ärver sitt ämbete, är att han kan vara hur omdömeslös som helst utan att vi kan bli av med honom. Sverige - en banandemokrati?

Intresset ljuger aldrig - Det är lönsamt att göra affärer med blodbesudlade diktaturer!

Det känns onekligen som om historien "går igen". Som nu när ett av toppnamnen i den blodbesudlade kinesiska diktaturen besöker Sverige och Göteborg. För Kina är en diktatur och Xi Jinping är vicepresident i Kina. Han är här för att Ford ska sälja ut sitt dotterbolag Volvo PV till Kina. Ja, jo, formellt är det ju ett privat kinesiskt bilföretag, Geely, som står som köpare. Men affären är helt finansierad med statliga bankpengar.

Diktator Jinping bjuds på lunch av vice statsminister Maud Olofsson (C). Ska vi gissa att hon passade på att diskutera de ständiga brotten mot mänskliga rättigheter i världens folkrikaste diktatur? Nä, trodde väl det. För så fort det handlar om affärer så försvinner all diskussion om sådant. Intresset ljuger aldrig! Har du nånsin sett en storföretagsledare stå upp för mänskliga rättigheter i samband med en bra affär. Eller alla småhandlare heller, för den delen, som också glatt omedvetet (eller ännu värre - medvetet) profiterar på diktaturen.

När det var dags för den olympiska rörelsen att bjuda den kinesiska diktaturen på ett verkligt smaskigt propagandanummer - de olympiska spelen häromåret, höjdes ändå en rad kritiska röster. Det talades t o m om bojkott, att idrottsföreträdare skulle ställa kritiska frågor och att man skulle kräva öppenhet för journalister. Vi vet ju att den kinesiska diktaturen gjorde precis som de ville, tvärtom alltså. För det rörde sig ju om decenniets propagandatillfälle dem. Men frågan väcktes åtminstone, även om idrottsvärlden i gemen också tyckte illa om det.

Näringslivet drog sig inte ens för etableringar i apartheidens Sydafrika, när det begav sig. Trots klara riktlinjer från t ex FN. Det gick lättare att komma överens bland många av världens länder om ett avståndstagande till en avskyvärd regim då, för Sydafrika var trots allt inte så viktigt för investerare och handel. Och regeringen höll sig på anstighetens kant. Idag är det annorlunda. Hur många av oss har inte sina pensionspengar bundna i kinesiska fonder t ex. Intresset ljuger aldrig!

När jag tänker "historien går igen" - speciellt ur svenskt perspektiv - så tänker jag 60 år tillbaka på regeringens och näringslivets hållning till den nazistiska diktaturens Tyskland förståss. Man levererade järnmalm till den tyska krigsmaskinen in i det sista, formellt privata företag. Och vi köpte tyskt kol så länge det bara gick. Business as usual m a o. På officiell nivå hade man utmärkta och respektfulla förbindelser med regimen, på polis- och militärnivå var väl förbindelserna närmast kärleksfulla! Man uppskattade den tyska ordningen och redan på 1930-talet. Raka autostrador och imponerande massarrangemang. Liknande uttalanden har ju även sentida svenska politiker låtit undslippa sig, men idag gäller det de kinesiska "framstegen".

Miljoner politiska fångar i läger. Systematiskt undertryckande av människorättsaktivister och journalister. Dödsstraffets "förlovade land" med tusentals avrättade varje år. Det är också en del av den kinesiska verkligheten idag.

Nu hör vi plötsligt inte ett knäpp från medierna, i synnerhet inte från de "fursteslickande" ekonomijournalisterna. De har istället växlat upp till att bli "diktaturslickare", att döma av de milt sagt entusiastiska beskrivningarna av affären. "Det bästa som kunde hända", säger t o m de gamla göteborgska betongsossarna Göran Johansson i spetsen i tidningsintervjuer. Hallå, var finns den kritiska hållningen? Nånstans?