Läkarförbundets förlorade heder

Uppdrag granskning är nog Sveriges för närvarande bästa samhälsbevakande teveprogram. Igår nådde man en av sina absoluta toppar när man avslöjade hur topppolitiker ur de olika blocken satte sig över åratal av grundlig faktaredovisning från sina egna utredare och tjänstemän för att tillmötes en yrkeskår snikna särintressen. Programmet handlade om hur Läkarförbundet systematiskt bearbetat politikertopparna för att begränsa intagningen till läkarutbildningen i Sverige för att hålla uppe löne- och förmånsnivåerna med en konstlad läkarbrist. S k "Stafettläkare" och bemanningsföretag skär guld med täljkniv och prognosen pekar på en ännu värre läkarbrist de närmaste åren.

Inget frånkänner väl Läkarförbundet rätten att på bästa möjliga sätt ta sina medlemmars intressen tillvara. Det ska ju ett fackförbund göra. Men att att höra dess främsta företrädare upprepat säga att det inte var det de främst ägnade sig åt var ytterst märkligt. Kanske var det ett uttryck för att man visste att det spel man drivit och driver ytterst är moraliskt förkastligt.

Det var lika intressant att höra Läkarförbundets förre ordförande Anders Milton liksom nuvarande ordförande Eva Nilsson Bågenholm utan att darra på manschetten ljuga svenska folket rätt upp i ansiktet när de konfronterades med sina egna dokument i svart på vitt hur de under snart 20 år drivit frågan om att begränsa antalet platser i läkarutbildningen. Eller att det var något märkligt i att landstingen idag tvingas dränera vården för att betala dubbla läkarlöner pga av läkarbristen och stafettläkarna.

Förödande var det naturligtvis också för ansvariga politiker att konfronteras med att de hellre satt läkarnas särintressen före svenska folkets behovs av läkare och att man därmed medvetet försämrar vården genom dramatiskt och onödigt ökade kostnader.

Carl Tham (S) bara flinade avvärjande med att han inte hade haft något ansvar, Ylva Johansson (S) lade sin vana trogen ut oändliga pratridåer på in- och utandning för att slippa svara för sina ställningstaganden. Dagens sjukvårdsminister Göran Hägglund (KD) försökte säga att den borgerliga regeringen minsann har ökat intagningen till läkarutbildningen, i en omfattning som är som att spotta en törstig i halsen. Och när katastrofen redan står för dörren. Att borgerliga regeringar under 90-talet lika entusiastiskt lagt sig platt för Läkarförbundets förslag till nedskuren intagning i läkarutbildningen ville han inte ens höra talas om.

Ytterst kompetent journalistik, men inte minskar folkets förakt för arroganta politiker.

Se Uppdrag granskning på SVT Play

Kungafjäsket vet inga gränser längre

Att stövelslickeriet och kungafjäsker och bekännandet från många borgerliga (politiker) till den unkna feodala odemokratiska rest vi har kvar i vårt statsskick – en kung som statsöverhuvud och att statschefens ämbete är ärftligt – får de försöka förklara.

Att de s k dam- eller kanske snarare då – dumtidningarna lever i ett symbiotiskt förhållande till kungahuset är ju inte mycket att orda om. Det är väl mest genant för dem som läser eländet.

Men riktigt upprörd och bekymrad blir jag när de största dagstidningarna formligen vältrar sig i kungafjäsk. Man brukar ju hänvisa till marknadens s k efterfrågan. Och tidningarna ska ju dra in pengar till sina aktieägare. Visst, men ska man inte anlägga något slags kvalitetsaspekt på det man gör? Självklart ska man rapportera om nyheter, även såna som rör obehagliga och genanta företeelser i det svenska samhället. Men här har man lämnat de journalistiska principerna bakom som.

Vad motiverar att Sveriges största arbetarrörelsetidning (berömde sig i varje fall förut att vara det) Aftonbladet ägnar mer än ett dussin sidor idag åt prinsessan Madelaines förlovning på ett total okritiskt sätt. För att inte tala om publicservicesteves soffprogram på morronen och en sen länge etablerad ”kungasajt” på företagets webbsidor.

Som anställd journalist blir man naturligtvis tilldelad arbetsuppgifter inom ramen för resp.mediaföretags verksamhet och som det ingår i anställningsavtal att utföra. Men man kan också avböja att utföra arbetsuppgifter som är kränkande.

Här är det dock främst redaktionsledningar som ska skämmas över att ha satt sin publicistiska heder på spel för ”snabba cash”, liksom enskilda journalister som kan tänka över sitt personliga ansvar vilka uppdrag man accepterar och ffa hur man utför det.

För att aktivt visa att man är demokrat och tar avstånd från de antidemokratiska resterna i det svenska statsskicket kan man t ex bli medlem i Republikanska föreningen och inte rösta i kommande val på partier eller enskilda politiker som bekänner sig till antidemokratiska kvarlevor. Ställ krav på dina politiker att "komma ut" i republikfrågan!

Förtöjningarna släppta - nu ingår Katrineholmskuriren öppet i folkpartiets EU-valmaskin

Den folkpartistiska eu-parlamentkandidaten Stefan Käll är nu var och varannan dag största nyhet på Katrineholmskurirens sidor och redaktör Wistbacka stödbloggar för kravet på ny euroomröstning.

Det ärbra - för dem som av någon anledning svävat i okunnighet om tidningens nyliberala inriktning. Men det är naturligtvis dåligt för läsarna - att det lokala tidningsmonopolet inte längre ens försöker driva något slags opartisk linje, vare sig i pappersupplagan eller på sina webbsidor.

Därför ska vi heller inte förvänta oss något slags analys av tidningen när den folkpartistiska eu-parlamentskandidaten Stefan Käll får gott om spaltutrymme för en ny folkomröstning i euro-frågan i samma tidning.

Det är svårt att dölja det populistiska - eller om man så vill, hycklande - inslaget i kampanjen. Efter en undersökning där folk förmodligen främst har svarat utifrån att ha haft sina semesterresor i åtanke, att slippa besväret att växla pengar osv, så duger det nu att fråga svenska folket i en folkomröstning.

Förklarade man att Sverige till skillnad från euroländerna har ett finanspolitiskt verktyg i den egna valutan att påverka sin situation, för - och för den delen -nackdelar?

När det senast funnits anledning att fråga svenska folket i ett ämne där det bevisligen funnits ett stort motstånd och osäkerhet - om ja eller nej till Lissabonfördraget - drev just folkpartiet linjen att det skulle vara alldeles för svårt (är svenskarna - utom riksdagsmännen - kanske för dumma?) för folket att ta ställning till utanför just ett riksdagsval.

Att lämna ifrån oss ytterligare svenskt inflytande i en rad viktiga frågor som t ex arbetsrätt till eu-byråkratin utan att först fråga folket, var inget som bekymrade folkpartisterna. Var det kanske för att det var alldeles för känsligt att erkänna att marknaden i alla lägen går först. Marknaden går före de arbetsmarknadens avtal (strejkrätten, Laval-domen), går före individuell integritet och frihet.

Hur många av riksdagsmännen hade över huvud taget läst fördragstexterna - eller ens satt sig in i frågan före beslut? Där var det nog så att kaserngårdsmajor Björklund pekade med hela handen och "manskapet" i folkpartiet traskade patrullo.

Därför luktar det rätt mycket av hyckleri när man från folkpartiets sida just idag i eurofrågan ska fråga svenska folket om råd i just en folkomröstning. Men att vara liberal är att vara kluven, sa ju redan gamle folkpartiledaren Helén.

Att jag är kritisk till det fp för fram idag innebär inte att jag är motståndare till folkomröstningar - tvärtom. Ibland är det helt enkelt för långt mellan riksdagsvalen. Men nu frågar man bara folket till råds när det passar och man är säker på svaret. Kanske ska folkpartisterna be att få fråga folket till råds om vi verkligen ska satsa svenska soldaters livs i Natos krigsföretag världen runt? Partiledare Björklund - och kanske också Stefan Käll? - är ju rätt sugen på såna företag.

Lasse N, eu-kritisk i Vingåker